almost famous tour

jag har ett väldigt... komplicerat förhållande till filmen almost famous Oo
första gången jag såg den var när jag var som mest into 70-talets rockstjärnor, speciellt led zeppelin då, och då älskade jag den. den och the song remains the same var typ de enda filmerna jag kollade på. men sen ju mer jag grävde ner mig i "det förgågna", alltså 70-talet, desto jobbigare blev det, jag blev sjukt ledsen över att jag aldrig skulle få uppleva den tiden på riktigt, trots att jag i princip levde där in my mind. och den "riktiga världen" kändes så extremt tråkig och värdelös så jag ville hela tiden fly in i fantasin och drömma mig bort till riktig rock'n'roll, utsvängda jeans och vinyler.
men det var ju inte på riktigt och tillslut klarade jag inte ens av att se på almost famous för det gjorde rent ont i mig att inte få uppleva det på riktigt, och att se filmen påminde mig bara ännu mer om att det inte fanns något jag kunde göra åt det.
så jag hade en fet svacka men tog mig i alla fall samman efter ett tag.
men nu när jag ser på den blir jag lite ledsen igen. fast nu är det för att den påminner mig om den tiden då jag verkligen älskade nånting, hade ett stort jävla intresse. och det var så sant som "sapphire" säger: "Y'know? To truly love some silly little piece of music, or some band, so much that it hurts!"
jag älskade verkligen musik. då. kunde sitta i timmar och bara lyssna. men de som känner mig nu vet att jag är helt ointresserad av musik. lyssnar på typ radiohits ifall de har nån catchy refräng, orkar aldrig ladda ner nåt, orkar aldrig engagera mig i musik eller lyssna på det folk skickar till mig.
jag vet inte vad som hände. jag skyller på midgård. deras jävla överanalyserande av allt, och alla überpretentiösa musikare som verkligen lyckades ta bort allt som är bra med musik >< bort med allt spontant, och bort med att gilla ett band för att de gör gadde låtar, är de inte extremt tekniska mästare på sina instrument är det värdelöst. ut med rock'n'roll och in med jazz Oo
åh vad kul
och jag gick inte ens musik!!!!
men de fanns överallt. usch.
"midgårdsandan" säger jag bara.
tänk att för x antal år sen blev jag typ kär i en kille om han kunde spela nån låt (stairway to heaven in particular) på gitarr för mig!
nu har wege lärt sig den bara för att han vet att jag gillar den, och jag typ "mm, jättefint älskling, men kan du lägga bort DEN JÄVLA GITARREN?!"

ja ja
nu ska jag inte vara mer emo
blev bara lite nostalgisk
fortfarande snuva
så less!