förlossningsberättelse (för den som orkar läsa...)

Klockan 03:00 på morgonen den 20:e april vaknade jag av att det gjorde ont i magen. Av nån anledning var det exakt som alla säger, jag visste att det var på riktigt den här gången! Men jag väntade för att se om det skulle komma fler värkar och hur lång tid det var emellan. Efter 3 värkar med 9 minuter mellan kunde jag inte hålla mig längre utan väckte Alexander och berättade vad som var på gång! Vi skrattade lite och och sa "äntligen!", sen tyckte jag att han skulle försöka sova eftersom det säkert skulle ta lång tid än innan det behövde göras nånting. Och så låg jag vaken och räknade.
Värkarna var inte alls så farliga, behövde inte profylax-andas ens för att klara mig genom dem, bet bara ihop tills de gick över. Men jag tyckte inte de kändes som mensvärk direkt. Enda likheten var att smärtan var på samma ställe som mensvärk är, men de kändes mer som en slags smärtsam, ilande kramp.

Vid 06:00 var det dock redan bara 3 minuter mellan värkarna så jag väckte Alexander igen och var lite fundersam. De var fortfarande lätta att ta sig igenom så då borde det ju inte vara dags, men överallt står det ju att man som förstföderska ska åka in när det är 3-4 minuter mellan. Ringde till förlossningen och barnmorskan tyckte väl också att jag lät lite väl obesvärad för att det skulle vara dags. Hon sa att det viktigaste var inte tiden utan hur jag kände mig. Så jag satt kvar. Sittande var det helt klart lättare att hantera värkarna så jag satt i datastolen, och var samtidigt inne på www.varktimer.se och klockade värkarna. Även om det fortfarande kändes lugnt så insåg vi att Alexander inte skulle kunna jobba nånting den dagen, men problemet var att han fick tag på sin vikarie så sent att han var tvungen att fara in och starta upp bussen. Jag satt kvar hemma och klockade. Ringde mamma, som fick panik över att Alexander inte var hemma. Ringde pappa som var mer lugn. Ringde Alexander och hörde hur det gick, han var påväg hem. Bra, för nu började jag också bli lite nervös. TÄNK OM man skulle få krystvärkar eller nåt hemma! Herregud.

08:00 ungefär for vi i alla fall in till förlossningen och fick sitta i ett undersökningsrum och köra CTG-kurva och titta på bäbisens hjärtslag. Vi fick sitta ganska länge, men vi fick en jättebra barnmorska som påminde Alexander om en grej vi hade lärt oss på profylaxen, att han satt på golvet framför mig (det var fortfarande bekvämast för mig att sitta upp i en stol) och tryckte in mina knän mot ryggstödet när det kom en värk. Det hjälpte faktiskt jättemycket! Nu var jag också tvungen att försöka andas mig igenom värkarna för de började göra väldigt ont. Hon pratade också med mig om lavemang som jag ville ha eftersom jag inte ville behöva oroa mig för att skita på mig mitt i allt ihop. Men hon påminde om att ett lavemang är väldigt obehagligt även om man inte är mitt uppe i värkarbete, och även att barnmorskorna jobbade med bajs, blod, slem och allt möjligt hela dagarna och inte skulle bry sig alls, och skulle det hända nånting skulle de bara byta och fixa helt diskret utan att säga något till mig ens. Så jag bestämde mig för att klara mig utan det.
Barnmorskan konstaterade sen att jag var öppen 4 cm och tyckte jag hade varit duktig. Duktig? undrade jag, jag hade ju knappt haft värkar, och bara i 5 timmar! Skulle inte förlossningar ta typ ett dygn? Från första värken i alla fall?

Hursomhelst fick vi komma in på ett förlossningsrum. Vi spelade lite musik och jag satt i min stol och Alexander tryckte på mina knän. Det konstiga var att jag frös som bara den! På alla förlossningsvideor man har sett ligger de ju och svettas som djur!
Satt i alla fall i min stol invirad i ett täcke och huttrade.
Jag började fundera på det här med ryggmärgsbedövning, för det gjorde ordentligt ont nu, och jag visste ju att vid det fruktade "7-8 cm" skulle det bli ännu värre. Men barnmorskan övertalade mig att testa lustgas först. Jag var väldigt tveksam mot lustgas, det verkade så obehagligt. "Som snusfylla" hade jag hört, och det blir man ju bara yr i huvudet av. Men jag testade i alla fall, och det är ju som de säger, det är ju inte smärtlindrande på något sätt, men man blir i alla fall lite bortkopplad och får något annat att tänka på en stund under värken. Så jag profylax-andades och lustgasade vidare.


Vid 11:00 konstaterade de att jag bara hade öppnat mig 1 cm till, så de tyckte att det var dags att ta hål på hinnorna. Det var inte så farligt, men det jobbiga var att jag var tvungen att ligga på britsen. Av nån anledning kunde jag inte alls hantera värkarna liggandes, var tvungen att sitta hela tiden! Sen minns jag inte riktigt nånting speciellt, eller något speciellt klockslag. Det var bara en massa ont och jag var så SJUKT trött, nickade till mellan i princip varenda värk. Barnmorskorna sa dock att det var bra att jag var så pass avslappnad. De berömde mig också för min andning och hur jag hanterade värkarna.
Men tillslut var värkarna så otroligt smärtsamma att det bara inte gick att andas genom dem, lustgas eller ej, och jag började smått panikartat säga att "NU VILL JAG HA BEDÖVNING!".
Vi fick vänta ett tag på narkosläkaren, men sen kom ju det stora problemet. Tydligen var jag för tjock(?) för hon kunde inte känna spinalutskotten tillräckligt för att känna sig säker på vart hon satte bedövningen. Så hon var ärlig och sa att om hon ska hitta den måste hon sticka mig i ryggen otaliga gånger för att lokalisera stället, och det kommer göra ont och det kommer ta ett tag. Så jag drog i mig massor med lustgas och härdade. Hade varit ganska försiktig med lustgasen hittills, men nu drog jag in allt vad jag orkade, och det var verkligen som en ordentlig blitzkriegfylla! Minns knappt vad som hände, bara att det gjorde ont från alla håll, magen och ryggen, och att jag försökte att inte göra illa Alexander allt för mycket. (Han var helt underbar och stöttade mig allt han kunde!)

Tillslut satte hon in bedövningen i alla fall, och HERREGUD! All smärta bara försvann! Jag kände absolut ingenting, noterade bara att magen drog ihop sig med jämna mellanrum. Bedövningen gjorde också att benen kändes lite som när man har lite lätt sockerdricka i dem, och överhuvudtaget kändes det ungefär som att få orgasm jämfört med för några minuter sedan. Fast hela tiden!
Och sen somnade jag. Så de sista centimetrarna öppnades jag i sömnen! Helt underbart!

Sen var barnmorskan lite opedagogisk och berättade att de skulle ta bort bedövningen inför krystvärkarna, och jag kände ju bara hur jag fick panik. Skulle smärtan komma tillbaka nu? Efter att jag hade haft såhär skönt, skulle jag klara av att känna den där smärtan igen? Dock märkte jag faktiskt inte just när hon tog bort den, men det var egentligen inget att oroa sig för, för krystvärkar kändes inte alls likadant. De var mer bara som ett tryck, inte nån direkt smärta. Men läskigt var det! Jag var av nån anledning inte alls beredd på hur det skulle kännas, och jag ville inte alls trycka, jag ville knipa ihop! Det kändes ungefär som att ha en fotboll i tarmen som ville ut. Och då har man som inte alls nån lust att trycka på eftersom man inser hur jävla ont det kommer göra!

Barnmorskan var på mig en massa om att jag skulle först stå upp med gåbord, sen stå på knä i sängen, sen fick jag lägga mig på rygg med benen i hållare. Av nån anledning ville hon att jag skulle byta ställning mycket, men jag orkade inte fråga om det för jag hade fullt upp med att överleva det här obehagliga trycket. Och att inte hålla emot som min instinkt var, utan försöka slappna av. Slappna av och låta det trycka var det enda jag kunde göra i början. Sen började jag försöka trycka på lite försiktigt, men det var fortfarande sjukt obehagligt och jobbigt. Och det gjorde ont, även om det inte alls var på samma sätt som värkarna.
Tillslut när jag låg på rygg tog barnmorskan och läkarkandidaten hon hade med sig tag i mina ben och tryckte upp dem mot magen när jag fick en krystvärk, och jag skulle dra ihop mig som en situp med hakan ner mot bröstet. Och gud vad det var jobbigt! Det gjorde så ont och jag ville fortfarande inte trycka, men jag tyckte jag gjorde det ändå. Men det var inte ens i närheten av hur mycket jag egentligen skulle ha tagit i insåg jag sen. Det var nånting barnmorskan sa, men tyvärr kommer jag inte ihåg vad. Men det hon sa fick mig att trycka på det absolut hårdaste jag bara kunde, tryckte så hårt att jag var övertygad om att jag skulle få en hjärnblödning eller nånting! Men då började det ÄNLIGEN röra på sig! (Innan hade det varit (som barnmorskan i och för sig förvarnade mig om) "som att trycka mot en betongvägg")

Men då kom ju nästa smärta! När huvudet började tryckas ut slet det ju så sjukt mycket i öppningen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen! Och det slutade ju aldrig heller! Mellan krystvärkarna var ju huvudet fortfarande i öppningen! Smärtan! Då började jag bara gråta hejdlöst och minns att jag tänkte "kan de inte bara DRA ut honom nu så att det slutar?!!"
Alexander sa att han var helt fascinerad av mig för jag tog i så in i helvete mycket, drog ett snabbt andetag och tog i lika mycket igen. Om och om igen. Det jobbigaste var att jag hade så otroligt långa krystvärkar, vanligtvis brukar man få in kanske 3 "tryck" per värk, men mina bara fortsatte! Jag hann trycka 5-6 gånger på varje! Och man var som tvungen att trycka också, för att bara ligga där under krystvärken var helt omöjligt, och gjorde SÅ ONT.

Men tillslut, klockan 19:09, efter 30 min krystning (som kändes som ett år) kom han ut! Alldeles blå och blodig och kladdig, men världens finaste! Massa blont hår hade han på huvudet, och var så liten och go. De la upp honom på mitt bröst och jag funderade på om jag skulle ge honom bröstet, men hade ingen aning om hur man gör.
Jag grät, Alexander grät och läkarkandidaten grät!
Och det var så skönt att det var över.


Det lustiga var att jag på nåt sätt inte hade insett att det skulle komma ut en bäbis förrän precis då han kom ut. I början var det på nåt sätt känslan av att det hade gått så fort och lätt att det kanske inte var på riktigt, bara falskt alarm och vi skulle få åka hem. Sen under värkarbetet var jag så in the moment med att försöka hantera smärtan att jag inte kunde tänka på vad jag faktiskt höll på med (föda barn alltså).
Så när han väl kom ut blev jag nästan förvånad. Men så lättad och så lycklig. Och så trött!
Men jag sa inte "ALDRIG MER!".
Bara "inte igen på LÄNGE!", hehe.